ronja

Tja jag kom nyss in till min faster, och känner befrielse och en klump i halsen, haha en sak jag kommit på är att när jag gråter viskar jag. Men det var inte det jag ville komma fram till, det är att varför har man så jävla svårt och gå vidare, jag vet att jag klara det men vill man glömma. Vi ska ta utrymme och fokusera på oss själva, men vad gör man av den tiden man brukar egna sig åt varandra. Jag vet vad jag kan göra för att fördriva tiden, men i mitt huvud är det samma tankar vad jag än gör. Visst det här är bara början men blir det lättare eller svårare sen. Jag har gjort det här så många gånger förr och vetat att jag alltid kan gå tillbaka, men nu när jag har tagit det svåraste steget och faktiskt känner mig färdig med det gamla så vill jag ändå bara tillbaka men inte tillbaka till det igår utan till första gången av alla. Vi tar allt förgivet, varandra, vågar jag skriva att vi har tröttnat på varandra. vart ska jag ta vägen nu eller är jag redan på rätta vägen. Jag känner mig gladare nu när jag fått kontroll på känslorna, nu ska jag bara låta allt vara, efter regn kommer solsken.